när ingenting blev allting

tror jag tänker på det nästan varje dag
hur den senaste hösten bara vände
från ösregn till solsken
från mörkt till ljust
från krypande till svävande.

som jag skrev en annan dag, någon annanstans;
man måste trilla på hård asfalt och skrapa upp sina knän
för att kunna resa sig upp igen.




ikväll kommer det fint folk hit till skogen.
det blir nog superduper tror jag. PUSS!
Upp