de går över

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4852
 
Har vetat ett tag nu vad det är som trycker över bröstet vissa kvällar, det som svämmar över på toaletten hemma hos någon på fest eller det som tynger ner mig flera tusen kilo ner i sängen och gör att jag blivit expert på att låta sjuk på telefon för att slippa behöva gå upp just den dagen. 
 
I länken ovan berättar Therese Lindgren om sin ångest och sociala fobi och även om jag inte har särskilt många läsare på denna bloggen så måste jag länka här, kanske mest för att påminna mig själv om att lyssna på det då och då. När jag själv inte riktigt vet hur jag ska förklara. inte ens för mig själv. 
 
Jag vill kunna förklara, kunna berätta och kunna sprida kunskap om psykisk ohälsa och i synnerhet social fobi. Social fobi är verkligen olikt beroende på vilken person det drabbar, men för mig yttrar det sig i ångest kring prestation, beslut och sociala sammanhang. Problemet är bara att jag är mitt uppe i dessa känslorna, och har precis börjat förstå vad det ens är som pågår inom mig. Därför är det så jävla svårt att berätta. 
 
Jag vill må bättre. Jag vill vara precis så glad och social som jag var innan jag började få ångest, men jag vet faktiskt inte om det är möjligt. Även fast jag behandlas och försöker komma tillbaka, så är detta någonting som alltid kommer vara med mig, och som har varit med mig ganska länge nu. När jag sökte hjälp för psykisk ohälsa, och psykologen sa att det lät som social fobi, så tänkte jag att det inte kan stämma. Jag är ju hypersocial. Jag har blivit kallad för ett socialt geni. Jag kan inte ha en... fobi för att vara social? 
 
Och så är väl inte fallet egentligen. Jag älskar att vara social, men under rätt förutsättningar, krav och med rätt personer. och med rätt känsla. Det är så många många gånger jag har gått ut och träffat massor med folk, eller tagit på mig uppgifter, eller ställt mig framför en grupp för att prata fast jag bara har känt: nej. stopp. ta mig härifrån. Efter dessa gångerna har jag vissa gånger gråtit mig till sömns med en känsla av ett bottenlöst hål av sorg i min bröstkorg, utan att fatta varför. Jag har pressat undan mina känslor så många gånger, så hårt och så länge att jag ibland glömt vad jag egentligen känner. Man kan lätt tro att känslan av uppgivenhet och rädsla faktiskt alltid varit där, i bröstet. men det har den ju inte. 
 
Eftersom jag går en behandling nu för detta så är det svårt att säga just nu vad denna ångest kommer ifrån, men jag misstänker att det handlar om en social press som jag har känt och också satt på mig själv som drivit mig hit. Det finns så många faktorer som spelar in här, hur folk har behandlat mig och hur jag har behandlat folk osv. Sociala förväntningar och sociala konstruktioner. Socialt ansvar. 
 
Detta var första gången jag skrev om detta. Det kommer bli fler gånger. 
 
 
|
Upp