självkritikens ständiga närvaro

jag skrämmer mig själv
mitt inre är i sändig förändring
men varje gång jag ser mig själv i spegeln
så ser jag bara det naiva jag 
som jag alltid varit
och som jag alltid kommer att va
 
jag avskyr kritik utifrån
men den inre badar jag bekymmerslöst i 
varför är det så
måste det vara så? 
 
jag vill bli bättre
starkare
modigare 
 
för alla. 
för mig. 
men när?
 

warrior

 
lite fukkad med det är väl charmigt. går ju alltid att göra om
 

minns du mig som jag minns oss

ibland låg vi bara nära varandra
och när jag ville sova vände jag på mig.
du kliade min rygg tills jag somnade
och nästa morgon vaknade jag i din famn.
lukten av svett och instängdhet i hela rummet
den bekymrade mig aldrig
sålänge jag aldrig öppnade dörren
Upp