back lights

wow tänkte inte ens på att jag kanske skulle behöva gräva i detta
tog för givet att livet bara går och de andra med det 
men så kommer den en inbjudan och en önskan
och jag blir som lamslagen av min egen minnesförlust
eller kanske av den förträngning som jag successivt jobbat med under dessa år
jag minns fan inte ett skit
eller jo. jag minns. 
men inte någonting som någon annan vill höra.
egentligen inte för att det är för internt utan för att det är
intimt. och smärtsamt. 
 
allt jag minns är ont i magen, långa restimmar,
oron över att inte passa in, inte säga rätt. 
vara en i mängden men ändå vara speciell och älskad. 
ryggar som vändes och ord som sas bakom min.
för att sedan möta leenden och "upprikighet". 
som i så många andra relationer jag haft, helt enkelt. 
 
det kanske inte är någon annan det är fel på.
det är antagligen jag. 
men det betyder i alla fall att det är fel på nått. 
och detta är allt jag har att skriva om det. just nu. 
|
Upp