>when the sun goes down<

ikväll erkände hon.
hon sa det som hon svor för sig själv att aldrig någonsin säga.
för att hon visste.
och fortfarande vet.
>> this is a mans world
 
2012 polisanmäldes nästan 17 000 sexualbrott.
i dessa räknas även våldtäkt.
i 98 % av fallen är de misstänkta män.
källa: http://www.bra.se/bra/brott--statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html
 
 
" jag är ingen maskin, jag är kvinna"
 - Susanne Reuter 
 
" kvinna eller maskin, mig kvittar det.."
- icke-feminister of the day
 
 

"tuttsara" talar ut

 
 
Det är så lustigt, hela grejen med hur en ska balansera upp sin verklighet och sina krav - både på sig själv och andra. Hur man suktar och längtar efter bekräftelse och uppmärksamhet vars värde redan finns inom en och hur man tuktas med processen att finna värdet i det en redan har och inte det som en hela tiden vill ha. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan ån och om det enda som krävs är att en behöver leta och rota lite på sin egen strandkant så kanske gräset blir än grönare här så kanske bara det är värt mer än att få sina fossingar blöta.
 
Uppmärksamhet och bekräftelse, det är två oerhört intressanta fenomen i min hjärna. Dessa två är saker som jag älskar och hatar, som bygger mig och som stjälper mig, som puttar mig framåt men också slänger mig bakåt. Jag har gråtit floder över utebliven uppmärksamhet och bekräftelse, och så även de gånger jag har fått allt detta - men på det där sättet som inte känns som jag.
 
När jag gick i åttan så blev jag uppmärksammad av killarna i paralellklassen. HUR coolt var det inte att killar som var ett år äldre än mig, och dessutom var snygga OCH hade moppar, kunde ge mig uppmärksamhet? Dom visste att jag fanns och dom visste vad jag hette! Eller nåja.... TuttSara, men det är väl ändå nära nog? Jag hade bröst, och  jag hade ganska mycket urringning på den tiden, men inte av skälet att jag skulle bli känd av niorna som TuttSara. Jag minns hur jag spelade med för att det för första gången faktiskt var jag som fick uppmärksamheten - inte tjejerna som spelade blåsta, inte tjejerna som var smalast och populärast, utan JAG!
 
Det tog någon vecka innan jag inte pallade mer. Eftersom mina bröst faktiskt sitter på mig, som heter Sara, så var ju killarna i praktiken helt korrekt. Men bara för att jag heter Sara och har bröst betyder inte det att jag inte har någonting annat att komma med. Och det insåg jag där och då - jag tänker inte vara TuttSara, och jag tänker inte vara någontingannatSara heller för den delen. Jag må älska att få stå i centrum, att få leda, att få göra det som jag är bra på och bekräftas därefter, men jag tänker aldrig gå med på att förställa mig för någon för att få den uppmärksamheten. och jag tänker inte heller låta mig objektifieras, som jag lät de där niorna göra de där veckorna.
 
nåja. Dom var unga och dumma (still are, I guess...) , liksom jag. Jag trodde att det var vägen till kärlek och respekt, men sanningen är att så länge en låter sig ses för sina bröst eller sin pappas efternamn eller vadsomhelst så kommer kärleken och respekten aldrig att vara ömsesidig och sann. och så länge jag ger mig själv den uppmärksamhet och bekräftelse som jag behöver och trånar efter, så lär jag känna kärlek och respekt för mig själv vilket också resulterar i att andra också kan känna kärlek och respekt för mig - som jag är på riktigt. Inte för mina jäkla tuttar. vafan
Upp