vart tog min poesi vägen?

hur kunde dem obemärkt slinka ur mina nävar, ett efter ett?
vart flydde alla mina ord och tankar?
mitt kreativa öga rullade in under någons säng utan att det märktes.
jag känner mig naken och trött.
ingenting att skryta med, jag har ingenting att skryta med.
jag har lyssnat på samma musik i tusen år och alla mina ord har obemärkt rymt bort bort bort bort
det finns ingen magi eller skönhet i världen längre, ingen sympati att hitta hos kråkorna på torgen
ingen talang att fiska upp ur hamnens djupa botten
jag behöver ny luft i mina lungor, mer utrymme att pröva mina vingar på.
är det bara jag, eller förlorar omgivningen lättare färg nu?
har jag tröttnat. jag har tröttnat. tröttnat har jag. jag tröttnat har. har tröttnat jag.
vart ska man gå när alla vägar leder till samma slut, när man alltid hittar samma känsla längst ner i bröstet och när världens alla färger känns som svart vitt ändå. jag har försökt göra om och göra rätt en gång men sen hamnade jag på samma pall igen. jag vill inte ha mer sverigevinter och inte fler påmålade hånleenden.
jag vill sova.
Upp