<*

mindre än stjärnorna känner jag mig
än molnen än solen än himlen än flygplanen och människorna där i 
mindre än terminalerna och taxisarna och leenden som möter en vän för första gången på länge.
jag känner mig mindre än allt och som att lilla jag inte kan påverka alls och som att ingen ser mig
och om ni gör det så är det så litet så litet så vem skulle den lilla lilla kunna skada. 
 
ingen fara, säger jag med min lilla lilla röst. 
jag klarar mig. jag blir stor snart. 
det måste jag bli för nu har jag varit liten så länge, så länge att det måste vara så. 
jag ska bli stor.

:'/

jag är rädd för att göra bort mig. fast egentligen spelar det ingen roll, för jag har gjort bort mig tusen gånger inför dig och du bara skrattar. det är bra att du skrattar. det känns som att allting är lättare då och att det kanske kommer att fungera i alla fall. Livet. våra lungor. våra leenden. I all evighet kanske det kommer att fungera. 
men jag känner mig så förvirrad. och jag vet att du vet det. jag vet att du vet men jag vet inte om du vet att jag inte vet vad fan som händer. men vem fan vet det. 
det kan ju vara bristen på närhet, ömhet, kärlek eller syre, vitaminer, endorfiner. och det känns lite orättvist att jag aldrig kommer få ta reda på vad det är brist på. du vet. det kan kännas lite orättvist att dra in dej i det hela också men vi snackar ju typ bara om såna här saker ibland sen så låtsas vi som att det regnar och det får väl vara fine. vi kanske har brist på ord. jag kanske har brist på ord. det är nog jag. igen.

_*~

Det försvinner nog om du sover längre. Om du tar en lång dusch. Om du städar mer, om du diskar mer, om du skickar mer meddelanden till mer folk. Antagligen så försvinner det om du jobbar mer. Om du visar mer engagemang, om du tar för dig mer eller om du inte är så mycket du. Om du dricker, röker, shoppar mer. Det försvinner nog då.

Upp